Människovalp - Mowgli kanske??

Nu äntligen har jag fått tillbaka min energi och hundarna får lite mer ut av sin kära matte. Anledningen till att jag under hela november knappt har tränat eller orkat engagera mig i hundarna är att familjen Silow/Jönsson ska få tillökning av en liten människovalp i juli, om allt går som det ska.

Jag har hittat helt nya sidor av mig själv, något hundarna har fått ta del av. Matte har blivit konsekvens, tål inga felsteg hos hundarna - gud nåde dom om de drar i kopplet t.ex. Gråter för ingenting, klarar inte av att stressa m.m. Tror det kallas för hormoner....

Det hela känns väldigt spännande och fortfarande rätt overkligt. Har läst att just nu är den stor som en clementin, gått från embryo till foster, har fått fingeravtryck, naglar och håret på kroppen har börjat växa. Den kan tom hicka. Häftigt!

Just nu gläds jag mest av att jag inte spyr så fort jag har ätit eller inte har ätit och jag inte känner att jag kan somna stående. Fortsättning följer!