Igår var jag ute och gick en promenad med en kompis och hennes hund. Var egentligen alldeles för trött men kände att hundarna verkligen behövde komma ut på en rejäl promenad. Dagen innan hade tyvärr gått åt till att ligga dubbelvikt över toastolen - ingen risk att jag går upp några onödiga kilon under den här graviditeten.
Efter halva rundan så märkte vi att ett koppel hade tappats på vägen så vi vände och gick samma väg tillbaka, bakom oss fick vi en tjej med en hund. Inga problem då våra hundar inte brydde sig om den och kunde fortfarande gå lösa. Problemmet var snarare att hon började öka sitt tempo så det gjorde vi med. Trodde jag skulle dö på kuppen. Efter en kvart så fick vi ett hundmöte och vi gick av och ställde oss vid grillplatsen vid sidan av stiggen så de andra hundarna kunde gå förbi oss. När vi stannade så kände jag att all min ork och energi bara tog slut, jag föll ner på knä och trodde att jag aldrig mer skulle kunna resa mig upp. Förstår vad de menar att man har fått en ökad blodmängd på ca 20-25 % och man då kan bli lite (mycket - för mig) flåsigare och har man då ingen energi i kroppen så märks det ännnu tydligare.
Har nog aldrig känt mig så otränad som jag gjorde igår. Jaja det är bara till att" bryta ihop och komma igen" - en klok arbetskollega till mig brukar säga detta när hon hon ibland inte känner att hon riktigt klarat av exempelvis Lindingöloppet...för det är ju samma sak som en 15 minuters rask promenad...
1 kommentarer:
Ja, den där orkeslösheten saknar jag inte. När kroppen bara säger NEJ - JAG VILL INTE MER...
Det går över.. Fast du har ju en liten stund tills dess. Det viktigaste är att du dock lyssnar på din kropp, så att du inte blir som jag: Sjukskriven p.ga. stress, hjärtklappning och yrsel.
Det låter som en klyscha, men se verkligen till att ta det lugnt. Din kropp och huvud ställer enbart in sig för förlossning och få inte panik om du varken orkar psykiskt eller fysiska saker mindre och mindre för var dag som går...
Skicka en kommentar